Lycka (old poem)

Lycka

Där en viss klippa urberg
efter istid och landhöjning
bildar
nuvarande strandkant på en viss ö
strax hitom Ålands bökiga hav.

Där en ny våg av bräckvatten
ständigt
möter samma algkladdiga rand
(som isen nöter bort varje ängslig vår)
och överlämnar
samma besked till berget – kluck!
– där finns en lycka.

En av de få som biter
på mardrömmar och tvångstankar.

Man tar 1970 någonstans.
Klipper fem vågor
ur en solig dag i juli.

Kör hela sekvensen
i den inre synthen, i t ex ciss-dur
……kluck, kluck, kluck, kluck, kluck…

(tills man blundar med solgenomlysta ögonlock,
ett leende på läpparna
och näsan tryckt
mot solvarm granit.
Fötterna svalkas av sjön.
Sydostlig vind i ryggen.)

…och glömmer att
precis den sortens lycka
var möjlig
bara genom att där
fanns en stor sorg.

(Maria Ljungdahl 1985 eller 1986)

Annonser
Det här inlägget postades i 2009, poetry. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s