Den offentliga scenen för (synen på) mentalsjukdom, och den dolda verkligheten

”Ibland är det nödvändigt att manipulera verkligheten för att visa hur den egentligen ser ut.” skriver Ann Heberlein i Expressen om Anna Odells konstverk.

(Jag har inte sett Odells verk men läst en del om det, och tycker tanken med det var god. Jag har läst Heberleins senaste bok och tycker inte att hon uppnådde något bra med att skriva den på det sättet hon gjorde.)

Annonser
Det här inlägget postades i criticism, culture, debate, health. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Den offentliga scenen för (synen på) mentalsjukdom, och den dolda verkligheten

  1. Systerdyster skriver:

    Jag har inte heller sett Odells verk men, som du vet, läst Heberleins bok. Få böcker har fått mig att må så dåligt och såvitt jag fattat det, var det tänkt som en dagbok om det självmord som AH planerade. Material som alltså inte var tänkt att nå allmänhetens ljus, när det skrevs.
    När det gäller psykiatri (läkare, patienter, sjukhus) kan jag tycka att all publicitet är bra publicitet. Allt som gör att den förbannade stigmatiseringen av psykiskt sjuka bleknar, om så bara lite i taget. Vården bidrar ju till att skambelägga genom extra sekretess när det gäller
    patienter på psykkliniker. När man talar om att det faktiskt rör sig om en sjukdom, ett uttryck som man aldrig skulle använda om t.ex. en cancersjuk. Tokigheten skrämmer, men bara det här med att psyk- och somatiska journaler behandlas olika är ett tecken på att vården också gör stor skillnad på kropp och själ.
    Bluddetr, bludder…
    Jag lånade nyligen en bok som heter Beckombergalandet, har glömt författarens namn. När jag läste den blev jag varse att inte mycket var bättre förr, inte på de stora mentalsjukhusen iaf.
    Hursomhelst. Det är långt kvar tills vi ägnar en av årets månader åt att informera om och fokusera på psykisk ohälsa, à la Rosa bandet.
    Må så gott, jag sitter här i kjol och linne och njuter av sommarvärmen…

  2. Maria skriver:

    Bra kommentar! Angående skillnaden i synen på själsliga och kroppsliga sjukdomar så har det nog att göra med att vi kollektivt har en – möjligen välmotiverad och filosofiskt/socialt/psykologiskt/juridiskt nödvändig – uppfattning att sjukdomar i hjärnan och centrala nervsystemet trasslar till personligheten, identiteten och självkänslan på den som drabbas mycket påtagligare än sjukdomar i andra delar av kroppen. Och att det ibland kan vara svårt att skilja den sortens förändringar från konstigt beteende och dåligt omdöme hos normalt friska personer. Vilket gör att det finns en osynlig gräns mellan sånt som individen bör ta ansvar för själv och sånt som kan skyllas på sjukdom och andra olyckliga omständigheter.

    Men jag antar att man (särskilt i åldringsvården?) kan se liknande fall av att personligheten och identiteten kommer i gungning när det i första hand är kroppsliga sjukdomar som ställer till det för en individ, så att man måste förmana patienten ”det är inte du själv som har gjort fel – det är bara din kropp som har blivit sjuk och trasig och jävlas med dig!”.

    Ha det så fint i solen! Jag gillar inte sol och värme – eller resor överhuvudtaget – själv så där jättemycket, så jag är inte avundsjuk.

  3. Anonymous skriver:

    Tips på en bra bok om ätstörningar:

    ”Mat, Träning & Ångest – berättelser ur verkliga livet”

    En väldigt intressant bok som innehåller berättelser om olika personer som varit eller är drabbade av någon slags ätstörning där de berättar ingående om vägen till sjukdomen samt vad de gjort för att försöka bli friska och fria från allt. Ett kapitel innehåller endast handgripliga råd från de som varit sjuka.

    Superbillig också.
    Läs mer på http://www.mattraningangest.se

  4. Maria skriver:

    Tack för tipset, Anonym! Har inte besökt webbsidan om boken du rekommenderade, så jag kan inte bedöma om din kommentar var spam eller nyttig information ännu. Angående ätstörningar så har jag ingen erfarenhet av det, förutom att jag någon eller några terminer på högstadiet avstod från skollunchen och i stället levde på biblioteksböcker och någon medhavd eller inhandlad brödbit, pga att jag inte trivs varken i bullriga lokaler eller i grupper av ohyfsade människor. Och trivs man inte så är det svårt att äta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s