Kommunikation och social kontroll

Före internet, epost, Facebook och mobiltelefoner fanns det andra sätt att hålla reda på var folk befann sig och kunna kontakta dem. Följande historia, som på grund av mitt dåliga minne för repliker och poänger inte är helt sanningsenligt återberättad, inträffade någon gång i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet:

En person, som vid sidan av läraryrket hade uppdrag som övervakare, råkade ut för att en av hans kriminalvårdsklienter inte infann sig till ett avtalat möte och inte heller svarade i telefonen i sin bostad.

Övervakaren bestämde sig då för att inte slå larm direkt. Killen måste ju få en chans att säga något själv om saken först.

Genom killens grannar och bekanta fick han veta att det var möjligt att han hade åkt till en släktings stuga i en by som nog hette så-och-så. Hur kontaktar man någon som är ”på resa, med eller utan bil, någonstans i Sverige”, utan att behöva ta hjälp av Polisen eller Sveriges Radio?

Man ringer Televerket. Det fanns nämligen inte någon abonnent med killens efternamn på någon adress i den aktuella byn i telefonkatalogen. Så övervakaren ringde telefonisten på Televerket och bad om att få bli kopplad till byn. Vilken abonnent som helst i den byn. Spelar ingen roll vem. ”Tack, Fröken.”

Och så talar han med den som svarar i en av byns telefoner: ”Goddag, mitt namn är (****). Ursäkta att jag stör så här, men jag skulle vilja prata med (killens namn), och har hört att han kanske är på besök i (byns namn). Skulle ni kunna hjälpa till att lämna ett meddelande att jag vill att han ringer mig om han kan komma åt en telefon?”

”Ja, visst. Han var här utanför alldeles nyss! Vänta ett tag, så går jag och ser om han är kvar.”

Och så kommer killen själv till telefonen, i ett hus någonstans i byn, och övervakaren blir glad: ”Hej du! Så bra att jag fick tag på dig, så jag vet var du är någonstans! Skall vi säga att du ringer mig så fort du är tillbaka i stan igen? Bra.”

Men varför var han där? Varför hade han inte hört av sig när han skulle göra det? Vad hade hänt innan han åkte iväg? Var han ensam? Hade han fiskegrejer med sig? När skulle han komma tillbaka? Vad hade han pratat med folket i byn om? Visste de att han hade övervakare och var skyldig att leva ett skötsamt liv och rapportera till Frivården?

Ja, det frågade inte övervakaren, och killen berättade inte. Sådant kallas integritet. Man måste inte veta allt. Det räcker med att kommunikation är möjlig. Det var det som ingick i uppdraget. Övervakarens; den övervakades; Televerkets.


Ljud, bild och text producerad, kommenterade eller bara länkad av Maritune

Annonser
Det här inlägget postades i integritet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s