Karin Maria, alias Syster Dyster.

Det måste ha varit mer än femtio år sedan. Någon gång i början av 60-talet, på en grusad gård, i en trädgård utanför ett stort hus.

Det var i den lilla staden där min mormor och morfar bodde, där Karin också bodde, i samma hus. Inte långt hemifrån mig då, och inte så värst långt härifrån där jag finns idag heller. Huset finns kvar. Jag går förbi det ibland, när jag har anledning att hälsa på i trakten.

Två jämnåriga små flickor var det. Den ena hette Karin Maria, och den andra hette Maria Elisabeth. Två barn som då kanske satt på en trappa. Eller, hade man satt ner de två bäbisarna direkt på marken, i gruset, som om det hade varit en lekpark med en sandlåda där man träffades, och inte i en skyddad trädgård utanför ett litet hyreshus, som egentligen var en gammal villa från början.

 Och där lekte de i gruset och dammet nedanför en stor yttertrappa, och möjligen kastade de grus på varandra. Och sedan sade väl någon av mammorna till dem att sluta kasta grus, eller låta bli att stoppa grus i munnen. Eller att vara snälla och låna ut en spade eller hink till den som inte fått med sig sina leksaker ditut.

 Ja, så kanske det var, men jag vet inte och törs inte påstå något bestämt om det – för jag kan inte minnas hur det var när jag träffade Karin Maria första gången. Och jag vill inte säga något som hon inte skulle hållit med om, eller något som inte stämmer så bra med hur det var och när det hände.

 Hon, däremot, kunde berätta minnen om hur det var när vi var små, men jag är rädd att jag har glömt exakt vad hon sa om detta första möte. Något om gruset, tror jag, men vad?

 Och jag vet inte alls hur det kom sig att hon visste, att hon mindes, om hon gjorde det, för hon var inte äldre än vad jag var då. Inte alls äldre, utan ungefär en vecka yngre. Och vi var kanske inte två år gamla ännu, och vad minns man från den tiden, innan man har lärt sig att prata och berätta, innan man har språket som hjälp för att förstå? Kanske var det i själva verket något som hände en annan gång, när vi var lite äldre, som hon mindes?

 Och vad kan jag säga nu, om alla de här åren som gått, och om barndomsminnen och om vad som hände senare under skoltiden och efteråt?

 Karin visste oftast så mycket mera, hade sett och hört, förstått och varit med om mycket mera. Sedan jag träffade henne igen för bara något år sedan – efter ett antal år då vi inte helt tappade kontakten utan skickade julkort, men varken pratade med varandra eller träffades (förutom på internet de senaste åren) – har jag liksom räknat med att kunna fråga henne om sånt, prata om allt som hon visste och kom ihåg sedan vi var barn och gick i samma skolor i Danderyd. Allt möjligt som hände, vad vi lekte för lekar och hade för intressen, hur det såg ut på olika ställen där man brukade vara, vilka andra kamrater som fanns med då, och vad hon visste om deras liv senare.

 Nu när Karin Maria är borta, känner jag att jag har förlorat en stor del av min barndom, eller i alla fall tappat bort minnena av den, och jag får inga flera chanser att med hjälp av hennes tydliga och färgrika beskrivningar av vår gemensamma barndomsvärld kunna se och förstå den bättre.

 (här vore det lämpligt med lite musik, men kan inte hitta någon inspelning av sången jag tänker på, ”I en spegel av stoft”, text Anders Frostenson, musik Sven-Erik Bäck)

”I en spegel av stoft som ett regn ska vår gråt lösa upp, skölja bort det som var…”

/…/

”….Och den bild av mig själv som jag själv åt mig valt eller andra mig gav plånas bort..”

/…/

”…Och du ger mig ett namn som är nytt och av ingen är känt.”

(och så en bild från en tid några år efter det första mötet på grusplanen, hösten 1965 eller vintern 1966, när vi gick i förskolan)

andra bloggar om saknaden efter Karin
andra bilder och fria associationer
Annonser
Det här inlägget postades i childhood, death, friends, internet, Karin Nordenbäck, life, minnen, Syster Dyster, vänner. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Karin Maria, alias Syster Dyster.

  1. Bitten skriver:

    Karin berättade för mig om när ni möttes igen, då för nåt år sedan.. och att hon var så glad att ni skulle ses igen efter alla åren.. Och att hon tyckte om att det fanns någon som varit med om samma som hon, samma skola och så där!! Hon var spänd och lite nervös innan er träff, och glad efteråt! 🙂

    Det var roligt att läsa din lilla minneshistoria om henne!! Fotot har jag sett på hennes Facebooksida! Tack för att du delar med dig!!

    Saknar henne mycket!

    Bitten

  2. Maria skriver:

    Tack, Bitten! Snällt av dig att läsa och kommentera!

    (ursäkta att svarskommentaren dröjde lite – jag har en del tekniska problem med att posta kommentarer, vilket gör att jag inte är så aktiv i bloggdiskussioner)

    Maria

  3. Bitten skriver:

    Tekniken är knepig ibland! 🙂 Ha det så bra denna trista regniga höstsöndag!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s